Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 FOLKE PERSSON
monien skulle föreställa mitt återtåg. Men ännu en annan sak
var av stor vikt. En landsväg går förbi omkring 10 minuters
väg från boet, och där ställde vi bilen, med vilken vi färdades ■—
något, som korparna mycket väl hade reda på. De kontrollerade
nämligen alltid, att bilen gick, innan de återvände till boet.
När medhjälparen körde, gav han en så kraftig signal, att jag
kunde höra den, där jag satt, och det dröjde sedan aldrig mer
än ett par minuter, förrän korparna återvänt från landsvägen
till boplatsen och boet.
Redan första gången, jag installerat mig, kunde jag utan
vidare taga den ena bilden efter den andra. En ganska hård
blåst var mig vid alla fotograferingarna till god hjälp, då suset
i trädkronorna förtog ljudet av kameraknäpparna.
Även 1927 var det nykläckta ungar i boet, när jag
började vidtaga mina anstalter.
Jag kanske alltför mycket uppehållit mig vid mitt
tillvägagångssätt vid anläggandet av försåtsanordningarna, men den
stora försiktighet, som därvid måste iakttagas, torde väl dock
kunna tjäna som ett gott bevis på dessa fåglars ovanliga
skarpsinne och slutledningsförmåga, och mina många
misslyckanden framför allt annat tala sitt tydliga språk till
korparnas berömmelse.
Så länge ungarna voro små, höll alltid en av de gamla
vakt i boets närhet, under det den andre var ute och sökte
efter mat. Den vakthavande visade ofta ett påfallande stort
intresse för min enkla hydda och satte sig ofta så obehagligt
nära, att jag knappast vågade röra en finger för att ej förråda
min närvaro. När ungarna blivit större, hände det ofta, att
båda samtidigt voro ute för att proviantera och ibland på
samma gång återkommo till boet med mat. Kosten tycktes
vara den för kråkfåglar vanliga, och ungarnas glänsande aptit
torde ha kunnat göra vilka föräldrar som helst stolta och
glada.
Så länge ungarna alltjämt bära dun, använda de sina
röstresurser, vilka ingalunda äro föraktliga, vid alla möjliga och
omöjliga tillfällen — inte endast då de ana, att det skall bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
