Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT EGENDOMLIGT HJONELAG AV SNOSKATA
JIS
båda normalfärgade kommo ogenerat till ungarne med mat,
även om någon vistades på den närbelägna gårdsplanen, men
den albinistiska fågeln vågade sig ej fram, förr än man dolde
sig inomhus. Visserligen kom han med mat under alla
förhållanden, men han vågade sig ej fram till boet, om något
syntes honom misstänkt, utan satte sig väl dold i några träd
på avstånd från boträdet. Han kunde sitta där långa
stunder, tills han ledsnade och gav sig i väg till sin, som det
tycktes, normala foderplats, en potatisåker ett par hundra
meter från villan. Innan han flög ned på åkern, satte han
sig alltid på en kraftledning, som gick tvärs över den, för att
speja, om allt var lugnt. Han var sålunda ytterligt vaksam
och försiktig. En gång gömde sig Bankdirektör v. Zweigbergk
bakom några täta buskar nära intill den del av åkern, som
vanligen plägade besökas av den albinistiska snöskatan. Det
dröjde en timme, utan att den visade sig, ty den hade
säkerligen varsnat något misstänkt, men då Bankdirektören
återvände till villan, flög den från en björk nära boet och begav
sig på vanligt sätt via kraftledningen till potatisåkern. Genom
att taga skydd bakom en stenmur lyckades det dock att komma
åt den egendomliga fågeln, så att hela det intressanta
sällskapet fick göra resan till Riksmuseet gemensamt.
Det återstår att söka förklara denna märkliga förening av
tre gamla fåglar, alla bidragande till att föda upp samma kull
ungar. Man får väl då med all sannolikhet antaga, att de
normalfärgade voro de verkliga föräldrarne till ungarne och
albinoformen blott en vänlig onkel, som hjälpte till. Utan
tvivel var det de hungriga ungarnes skrik på föda, som hos
honom reflexartat utlöste denna hjälpverksamhet. Detta kan
jämföras med det förhållandet, att en gökunges skrik på mat
inverkar så bevekande, ej blott på hans fosterföräldrar, så att
de föda upp honom, ehuru han ej tillhör deras art, utan man
har t. o. m. i flera fall iakttagit, att även andra fåglar,
artskilda från fosterföräldrarne, låtit sig bevekas att med iver
deltaga i detta för småfåglar rätt påkostande arbete att söka
mätta den alltid glupska gökungen. Det är också på denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
