Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till frågan om grönsångarens (Phylloscopus sibilatrix Bechstein) och kattugglans (Strix aluco Lin.) nordgräns i Sverige. Av Sven G:son Blomqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sven g:son blomqvist
Professor Lönnberg anför i ett till meddelandet bifogat
yttrande, att den säkra häckningsgränsen genom Witt-Strömers
uppgift avsevärt flyttats mot norr. Såsom nordligare,
sporadiska fynd uppgivas i handböckerna Anundsjö s:n,
Ångermanland och Luleå skärgård, vilka dock ej äro säkra
häckningsplatser. Fyndet vid Sundsvall styrker alltså åsikten om att
grönsångaren befinner sig i spridning norrut, en åsikt, som
förut uttalats av Jägerskiöld (»Om förändringar i Sveriges
fågelvärld de senaste 75 åren», Sveriges Natur 1919).
Kattugglan (Strix aluco Lin.).
Ovan nämndes, att arten infann sig såsom häckfågel vid
N. Stadsberget våren 1928. Jag hade redan tidigt hört
parningsläten av ugglor, men misstänkte till en början
hornugglan, vars parningsläte ibland liknar kattugglans. Hornugglan,
som ej är sällsynt i trakten, går dock enligt min erfarenhet
ej så gärna fram till bebyggda platser, varför saken föreföll
tvivelaktig. Först längre fram i början av juni, då ungarna
voro utflugna och läto höra sin i jämförelse med hornugglans
ungar hesa lockton, fick frågan sin lösning. Jag fann även
den nu övergivna bostaden, ett kråkbo i en gran. Jag hyste
stor oro för ungarnas liv, emedan de om aftnarna väl hördes
från de livligt frekventerade vägarna, som leda till utsikten på
berget. Men åtminstone 3 ungar kommo, glädjande nog, detta
är till full utveckling. Även nästföljande sommar (1929) gav
samma lyckliga resultat. Fåglarna visade sig förvånande
stationära hela sommaren. Tydligen dröjer det länge, innan
ungarna lära sig jaga på egen hand, ty ännu i augusti hördes
deras lockton efter mat.
Angående kattugglans nordgräns har professor Ekman i
förut nämnda arbete kommit till ett resultat, som jag ej kan
förstå. Sedan häckningsfynd i Värmland omnämnts, står det
(sid. 59): »i Sundsvallstrakten tämligen allmän (unge i
Härnösands museum; Sundström 1888. Upptages dock icke för
Västernorrlands län av Gylling och häckar enl. meddel. av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
