Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några faunistiska anteckningar från Sjaunjaområdet. Av Ulf Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
ULF BERGSTRÖM
des här, så att det var säkerligen ej av nödtvång, som
fåglarna valt denna plats för boet. Nedanför vallen, mellan denna
och vattnet, fanns nämligen en remsa av sand, som borde ha
erbjudit idealiska häckplatser.
Ett annat av bona låg inne på en hedmark, täckt av ris,
mossar och lavar och glest bevuxen med björk; invid en liten
björkbuske 18 meter från vattnet var den enkla balen
iordningställd. Även här fanns sandstrand invid vattnet.
Det tredje boet låg på vanligt sätt i sanden nära vattnet.
Grönbenan (Totanus-glareola Gmelin.) var den
allmännaste vadaren, och på sträckningar, där man förgäves letade
efter andra vadare, visade sig åtminstone denna art. Medan
ungarna ännu voro små, voro föräldrarna rörande i sina
omsorger om dem. Uppehöll man sig, där de hade ungarna
gömda, kretsade de skrikande omkring en och satte sig då
och då i myren på blott 4 — 5 meters avstånd. Vid ett dylikt
tillfälle inträffade ett intermezzo, som kunde fått ödesdigra följder
för grönbenefamiljen ifråga. Det var en kväll jag stod med en
grönbeneunge i handen, sysselsatt med att ringmärka den,
medan jag hade den ena av de skrikande föräldrarna i toppen
av en buske ett par tre meter från mig. Plötsligt tystnade
låten, grönbenan kastade sig blixtsnabbt ned från busken och
for i jämnhöjd med mina knän in mellan mig och en
björkstam, halvannan meter ifrån mig Tätt efter följde något som
jag blott hann skymta som en skugga. När jag vände mig
om, steg en ståtlig pilgrimsfalk i höjden, men utan grönbenan
i klorna. Trots att hon haft sin uppmärksamhet riktad på
oss, hade hon i tid varsnat faran och genom sin snabba
manöver räddat sig. Falken hade utan tvivel lockats till platsen
av grönbenornas ängsliga skrik. Tvenne gånger förnyade han
sitt anfall utan att fästa sig vid vår närvaro, men grönbenorna
undveko honom varje gång med snabba kast, och han drog
sig i maklig flykt bort över myren. Han tillhörde ett par, som
hela sommaren höll till ute på myrarna, sedan de i våras
fått äggen borttagna från stupet, där de häckat.
Kvällen därpå fick jag ett tydligt bevis på grönbenornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
