Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om några iakttagelser över gråsjälen (Halichœrus grypus) och vikaren (Phoca hispida). Av Otto Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
OTTO HOLM
manfattat, vad jag i denna fråga inhämtat av »själfiskare» på
Holmön i Kvarken: »Beträffande gråsjälens förmåga att öppna
hål i isen äro meningarne mycket delade. Somliga påstå, att
han helt och hållet saknar denna förmåga, hvilken uppfattning
dock ej torde vara den riktiga. Samma skicklighet som
vikaren äger han i alla händelser icke; han kan icke genomborra
så tjock is som denne och synes öfverhufvud ogärna och
endast i nödfall använda sig af sin förmåga i det afseendet;
stundom få utvidgade vistarhål göra tjänst, men i de allra
flesta fall är det naturliga vakar och hål, som hållas öppna».
Mot denna framställning har en av mina sakkunniga på
Holmön med mycken bestämdhet reserverat sig. Gråsjälen är
för dum att kunna ta upp några hål, menar han, och har den
någon gång liksom vikaren avnötta klor, så beror det på
»maserande», vandrande på isen.
Att vederbörande därvid något underskattat gråsjälens
intelligens och förmåga i förevarande avseende, framgår
emellertid bl. a. av en iakttagelse som senare kommit till min
kännedom. Min sagesman är hemmansägaren J. Marklund i
Ostnäs, Sävar. En morgon hade han på c:a 20 meters håll
sett en gråsjäl utvidga ett hål. Under arbete med
fram-fötterna, »händerna», förstorade den detta så mycket, att den
till slut fick upp huvudet, men’ blev då skjuten av M. Uppe
på isen låg en kut på 1 à 2 veckor och jämrade sig för
hunger. Tidigare hade isen varit helt tunn, men genom 3
dagars kyla blivit mellan 1 och 2 kvarter tjock. Utan tvivel
hade hålet förut funnits, men under natten frusit från
kanterna, så att endast en blisa återstod. Naturligtvis var det
ungens nödläge, som drev modern att arbeta sig upp.
Denna själ skrapade vid arbetet isen med klorna
(tänderna torde väl knappast komma till användning) men, som
det tycktes, utan att utföra någon roterande rörelse av
kroppen, sålunda icke »svarvande» upp hålet, såsom jag i nämnda
uppsats uttryckt saken. I alla händelser är det ju klart, att
själen för att få kraft till ett eftertryckligt skrapande och
filande mot isen måste taga spjärn med bakfötterna mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
