Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Wolleys fågelfaunistiska arbete i svenska och finska lappmarken 1853–1857. Av Edv. Wibeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
EDV. WIBECK
Samma fulla klarhet vanns genom Wolley ifråga om
ytterligare en rad nordboreala eller subarktiska fågelarter, om
vilka tidigare endast någon enstaka, mer eller mindre
obestyrkt för att ej säga tvivelaktig uppgift om bofynd förelåg,
nämligen lavskrikan (Garrulus infaustus), mosnäppan (Tringa
temmincki), halvenkla beckasinen (Scolopax galünula), lapska
rödspoven (Limosa lapponica) och fjällabben (Lestris buffoni).
Visserligen tidigare kända genom fullt autentiska bofynd,
som dock ditintills varit mycket fåtaliga eller begränsade till
någon enstaka lokal, voro tallbiten (Corythus enucleator),
lappugglan (Strix lapponica) och myrsnäppan (Limicola platyrincha),
vilkas häckningsförhållanden genom W. blevo klart utredda.
Genom Wolleys iakttagelser rörande sångsvanens (Cygnus
musicus) förekomst och häckning i gränstrakterna mellan
Finland och Ryssland samt över vilka gåsarter (Anser fabalis
och A. erythropus), som under sommaren vistades och
häckade inom hans undersökningsområde, hade ävenledes
betydelsefulla och alltigenom säkra fakta tillkommit i stället för
allsköns felaktiga gissningar. A. J. Malmgrens ett tiotal efter
Wolleys död utkomna »Anteckningar om Finlands och
Skandinaviska halvöns Anseridæ» (Notiser Soc. Faun. & Flora
Fennica, H. 10, 1869), genom vilket arbete åtskilliga sega
vanföreställningar rörande de . i Nordskandinavien och Nordfinland
häckande gåsarterna som först rättades, blev alltigenom en
bekräftelse av Wolleys rön, vad norra Fennoskandia angår.
Överhuvudtaget kan det sägas, att alla efter Wolleys tid
gjorda iakttagelser över de nordiska fågelarter, vilka han speciellt
ägnade sitt intresse och sina observationer, kunnat bekräfta,
huru utomordentligt korrekta hans uppgifter alltigenom varit.
Åtskilligt av vad Wolley sett och omtalat, har förblivit
obeaktat av de skandinaviska och finska ornitologerna eller
sedermera fallit i glömska och har först nyligen återupptäckts.
En sådan detalj är exempelvis svartsnäppans och
gluttsnäppans vana att som regel häcka på torr mark, hvilket faktum i
senare tid ånyo först framhållits av J. Montell. Det bör
också observeras, att Wolley’ konstaterat det rent negativa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
