Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
LITTERATUR
överensstämmer nära med den, som uttalas av Lilljeborg i hans
»Fauna» 1891. Denne säger sig där vilja gå längre än Smitt och
även betrakta en del av honom uppställda och namngivna former
som »representanter för individuella vexlingar». Han framhåller
vidare, att »gälräfständernas form och talrikhet står i närmaste
samband med beskaffenheten af födoämnena––––». Han uttalar
sannolikheten av, att sikar, som »ursprungligen varit försedda med gröfre
och färre gälräfständer, sedan de blifvit instängde i mindre vatten
med riklig tillgång på Entomostraceer, men med fattigdom på
blötdjur, efter en lång följd af generationer erhålla talrikare och finare
dylika tänder». Han fortsätter med att uttala sannolikheten av,
att förändringarna av dieten även »kan delvis föranleda en
förändring af sikarnes byggnad för öfrigt». Han omnämner vidare
möjligheterna av nosens och käkbenens ombildning. Han diskuterar
slutligen Smitt’s indelning och anför talrika exempel på variationer
i olika avseenden och sammanfattar såsom slutomdöme: således
sammanfalla »alla de till vår nordiska fauna hörande egentliga
sikformerna, huru olike de än stundom äro hvarandra, till en enda art»,
som han kallar Coregonus lavaretus Linné. Denna uppdelar han
sedan i ett antal »underarter eller former».
Det är sålunda en stor överensstämmelse mellan denna
åskådning och den, till vilken den citerade finländske förf. på andra
vägar och oberoende kommit.
Det centrala i ovanstående är, att alla olika sikformer inom
till Östersjön gränsande länders sötvatten äro att härleda från en
stainform av ungefär den typ, som lever kvar under namn av
Coregonus lavaretus. Huru man sedan kallar de från denna
härstammande sikarne, om underart, ras eller något annat, är delvis
en smakfråga, delvis bör den närmare utredas, innan något
bestämt uttalande därom göres. Möjligen kan det genom experiment
utrönas, huru konstanta dessa sikformer äro och huru det kan vara
ställt med den inbördes fertiliteten o. s. v. Trots det gemensamma
ursprunget, skulle det kunna vara möjligt, att genom isoleringen de
olika formerna blivit så ombildade även i fysiologiskt avseende,
att t. o. m. den inbördes fertiliteten minskats och att sålunda de blivit
så skilda från varandra, som »arter» pläga vara enligt gängse
uppfattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
