Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söktes, med det resultatet, att man nu ej på många år sett till
den, varför den troligen är utrotad. Bland duvorna äro ej mindre
än 4 arter endemiska, och de tillhöra lika inånga grupper inom
familjen. En, Ianthoenas castaneiceps, är skiffergrå med brunrött
huvud och står nära de typiska Columba-iormtmB.. En annan,
Gallicolumba stairi, är en glänsande bronsbrun markduva. En tredje
hör till de brokigt färgade små fruktduvorna av släktet Ptilinopus,
som har talrika arter i Polynesien o. s. v. Den ifrågavarande Pt.
fasciatus är grön på rygg och vingar, violettröd på hjässan, gulvit
på strupen, rödbrun på buken, baktill övergående i gult o. s. v.
Den fjärde slutligen är den vitt beryktade, egendomliga tandduvan,
Didunculus strigirostis. Ett par gröna insektätande kungsfiskare av
skilda släkten bebo var sina öar och finnas endast där. Av
flugsnappare finnas även två endemiska arter av skilda släkten. En
larvätare (Campephagidœ) av det vitt utbredda släktet Lalage, en
törnskatfågel av släktet Pachycephala och en av släktet Pinarohstes
höra till samma kategori. En liten »glasögonfågel» eller »vitöga»
(Zosterops samoensis) har blott för några år sedan beskrivits såsom
den yttersta utposten för detta släkte, vars utbredning sträcker sig
från Afrika till Japan och ut till Polynesien. Att honungsätarna,
Meliphagidœ, äro representerade av två inhemska former är
däremot mera att vänta. Den ena av dessa är skarlakansröd och har
därav sitt artnamn, Myzomela cardinalis. Den säges vara allmän
vid blommande träd. En liten grön vävarfågel med röd gump
och stjärt, Erythrura cyanovirens, är också den yttersta utlöparen
för ett släkte, vars utbredning börjar i bortre Indien. Ungefär
liknande är utbredningsområdet för sångstarsläktet, Aplonis, som
uppgives ha två endemiska representanter på Samoaöarna, den
ena grön och den andra brun med något grön glans. Båda äro
allmänna. Utom de fåglar, som från början funnits på dessa öar,
har man försökt att införa några andra, men det synes ej ha haft
någon egentlig framgång annat än med höns, som förvildats. En
papegoja från Fidjiöarna, som infödingarna ofta hålla tam för att
nyttja dess fjädrar för sina mattarbeten, har också ibland sluppit
lös och träffas då och då ute i vildmarken. Bland arter, som ha
stor utbredning, må blott exempelvis nämnas en and, Anas
super-ciliosa (närstående vår gräsand), som förekommer hela vägen till
Sunda-öarna, och en häger, Demiegretta sacra, som finnes ännu
mera vida omkring. En art tornuggla förekommer även här i
Polynesien. Härmed har en antydan gjorts om dessa avlägsna öars
fågelvärld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
