Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några kritiska fåglar. Av Einar Lönnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
EINAR LÖNNBERG
innehåll (resterna av en fågel) 6 gr., så återstår dock 345 gr.
Denna sparvhökhona var visserligen fet, men detta torde väl
knappt ha inverkat så särdeles mycket, och i varje fall bör
den med frånräkning av fettets vikt ha varit tyngre än
sparvhökhonan från Signilskär. Å andra sidan bör dock också
framhållas, att här vägts sparvhökhonor, vilkas vikt varit
mycket underlägsen de nu nämndas. Så t. ex. vägde en
sparvhökhona skjuten vid Väsby i Uppland i nov. ej mera än 235 gr.
och en annan från Knivsta, skjuten i april, 243 gr. Detta
utvisar en ofantlig variation i vikt hos svenska sparvhökar.
Följaktligen får man ej fästa sig så särdeles mycket vid
Ålands-sparvhökens relativt höga vikt, då svenska häckfåglar kunna
nå praktiskt taget samma vikt, för att ej tala om, att en
lappländsk kan bli mycket tyngre. Det bör också nämnas, att
såväl de från Lidingön som den från Vittangi hade fullt
normal tvärbandning på undersidan. Deras vinglängd företer ej
heller någon ovanlig storlek. Den är hos den tunga
Vittangi-fågeln blott 233 mm., hos Lidingöhonorna omkr. 230 mm.
Av större betydelse än vikten torde väl därför den stora
vinglängden hos hr Snellmans sparvhök vara, då den så
avsevärt stiger över den hos våra största. Dessutom liknar
dess teckning på undersidan den, som uppgives för Accipiter
nisus nisosimilis. Den överensstämmer också ganska nära
med motsvarande färgmönster hos några exemplar i
Riksmuseet, som härstamma från västra Shansi i Kina och från
Hondo i norra Japan, vilka bestämts till denna ras.
Vinglängden hos Shansi-exemplaren är 250 och 240 mm. och hos
Hondo-exemplaret 242 mm. Man kan sålunda vara böjd för
att även räkna hr Snellmans sparvhök till denna ras. Den
skulle sålunda antagligen ha kommit rätt långt österifrån,
men huru långt är ovisst, emedan man ej med någon
säkerhet känner den västra gränsen för denna ras.
De östliga sparvhökarna torde f. ö. ännu ej vara tillfyllest
utredda. De ryska ornithologerna kalla de sparvhökar, som
de omnämna från Transbaikalien, Mongoliet o. s. v. A. n.
nisosimilis. Men i Riksmuseet ha vi några unga sparvhökhonor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
