Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blå kärrhöken (Circus cyanens L.) och ängshöken (Circus pygargus L.) häckfåglar i Skåne. Av Gunnar Nordqvist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IÖ2 GUNNAR NORDQVIST
färdiga förrän i slutet av augusti. Även för det kvarvarande
ängshökparet gick det illa. Visserligen fingo de fyra vackra
ungar, men den 16 juli, första andjaktdagen, sköts honan av
någon okynnesskytt och då hannen ej styckade bytet åt
ungarna, blev den minste snart svagare och slutligen uppäten av
sina syskon, så att endast tre ungar kommo på vingarna det
året. Tidigare har i denna tidskrift (årg. 1931, h. 5) omtalats,
att ytterligare en av ungarna dödats i början av augusti,
således redan innan den lämnat mossen, och det ser därför för
närvarande ganska mörkt ut för stammens fortbestånd.
Visserligen blevo, som det visat sig, även på eftersommaren 1928
tvenne ängshökar, en gammal hanne och en ungfågel, skjutna
i mossen utan att arten därför övergivit lokalen, men
beståndet är ju alltför litet för att över huvud taget tåla någon
decimering. Ansökan har också inlämnats till Kungl.
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté med begäran om att arten
fridlyses under hela året, liksom fallet är med brun och blå
kärrhök.
Båda arternas biologi har vid olika tillfällen på ett utmärkt
sätt skildrats i denna tidskrift av Erik Rosenberg, som redan
1923 fann ängshöken häckande i Närke, och mina egna
iakttagelser sammanfalla i allt väsentligt med hans och med dem,
som Henning Weiss gjort på Jylland beträffande ängshöken,
varför jag endast nämner några observationer.
Blåhökarna voro mycket mer aggressiva vid boet, särskilt
hannen, som oupphörligt angrep och susade så tätt förbi mitt
huvud, att jag tydligt kände luftdraget, han lärde sig också
snart känna igen mig även långt från boet. Honan var
mindre ihärdig och även mera försiktig, när hon slog. Av
ängshökarna var det däremot honan, som var den modigaste. När
ungarna voro små, brukade hon slå efter mig, men i regel
kretsade hon endast en bit över mitt huvud. Hannen däremot
höll sig alltid på behörigt avstånd och slog aldrig. Däremot
kunde man se, huru han, redan innan kullen var fullvärpt,
under ständigt kretsflygande på låg höjd bevakade boet, medan
honan satt på en torvvall och kalasade på det byte, han med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
