Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den kinesiska ullhandskrabban, Eriocheir sinensis, i Europa. Referat av Einar Lönnberg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 EINAR LÖNNBERG
förut (under krigstiden) fångat hundratals centner till
kreatursfoder. För fiskarena äta de upp agnet i åltinor och på krokar,
de oroa fisken i ryssjor och tinor, så att de drivas ut. Näten
tilltrasslas av dem, så att de ej duga till att fånga fisk, och
då de fastnade krabborna skola löstagas, gå nättrådarna ofta
sönder. Värst lida grimgarnen för flundrefångst. Där fastna
krabborna i det fintrådiga innergarnet, som de med klor och
ben draga ihop och inveckla sig på ett alldeles förvånande
sätt. På en del ställen har man fått lov att rent av upphöra
med att nyttja dylika nät. På finmaskiga garn kunna
krabborna spatsera omkring och taga sig fram till de fångade
fiskarna, som de gnaga sönder, börjande med inälvorna. Tager
man hänsyn till den talrikhet av dessa djur, som framgår av
de ovan exempelvis anförda siffrorna, kan man väl förstå, att
Elbefiskarna äro förtvivlade. Man har funderat på olika medel
att hålla dessa krabbor inom måttliga gränser eller helst
utrota dem, men det är ingalunda lätt, och de flesta förslagen
härför ha varit outförbara i praktiken. Naturliga fiender till
krabborna finnas naturligtvis, såsom vissa fåglar, bland vilka
uppräknas häger, stork, skrake och de stora trutarne, samt
bland fiskarna ål. De angrepp alla dessa göra, förslå dock
föga på den stora massan. Det enda förslag, som förf. till
den föreliggande lilla skriften anse sig kunna förorda, är ett
intensivt trålande under krabbornas vandrings- och
fortplantningstid, så att därigenom stammen skulle minska. Men för
att detta skall kunna låta sig utföras, är det önskvärt, att man
skall kunna få någon avsättning för fångsten. Detta faller sig
ej så lätt, ty visserligen skall köttet i krabborna vara rätt
välsmakande och påminna om kräftor. Men de äro ju rätt små
och den mesta muskulaturen sitter hos dessa, liksom hos
krabbor i allmänhet, dold i det invecklade kitinskelettet vid
benens bas och är därför ej så lätt åtkomligt. Bäst vore i
sådant fall, om man kunde få till stånd en stor förbrukning
av mjukskaliga krabbor, d. v. s. sådana, som just fällt sitt
gamla skal och hos vilka det nya ännu ej hårdnat. I
Nordamerika äro sådana »soft crabs» mycket omtyckta, men för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
