Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de relikt a raserna av hornsimpa i svenska insjöar 107
varande relikta hornsimporna utvecklats i sina nuvarande
hemvist oberoende av varandra med det undantaget, att
Fry-kens hornsimpa måste ha gemensamt ursprung med Vänerns,
då bådas hemsjöar en gång bildat ett gemensamt bäcken,
ehuru det är länge sedan dess. Mälarens hornsimpa, som
den kortaste tiden varit isolerad, är också minst förändrad
från den marina stamformen. De övriga ha utvecklats i m. 1. m.
divergerande riktning, i så hög grad att de med full rätt
kunna sägas ha gått var och en sin väg. En minskning i
storlek jämfört med stamformen är visserligen gemensam för
alla, men den har sträckt sig olika långt. Vätterns och
Vänerns hornsimpor äro större än de andra, liksom de äro
hemma i de största sjöarna. Den förstnämnda har relativt
betydligt större ögon än den senare, måhända emedan hon
lever på större djup. En reduktion av hornens storlek har
även ägt rum hos alla. De äro dock rätt väl utvecklade och
skrovliga hos Vätterns och Vänerns simpor. Hos Frykens
äro de ej synliga, hos Örns simpor finnas de blott som
anlag under huden hos hanar och de äldre honorna, och
slutligen hos Åsunden finnas blott rudiment av främre hornparet
hos de äldsta hanarna.
De för havets hornsimpa så karakteristiska taggfjällen på
ryggen och stjärtens sidor finnas kvar hos Vätterns och
Vänerns simpor, men äro försvunna hos Frykens. Däremot äro
de mycket starkt utvecklade hos Örns simpor, men hos
Asundens äro de mycket svagare utbildade och olika hos olika
exemplar.
Den bakre ryggfenan är hos hanen av havsrasen starkt
utvecklad, med i synnerhet de bakre strålarna utdragna, så
att de bilda en spets, som når ut på stjärtfenan. Denna
egenskap möta vi även hos Vätterns och Vänerns hornsimpor,
då de äro fullt utvuxna, och märkligt nog även hos Örns
simpor. Hos hanarna av de andra kunna nog bakre
ryggfenans strålar vara något förlängda, men den slutar dock i
en rätt trubbig flik (se fig. 5), även hos de könsmogna
hanarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
