Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gröna benen hos näbbgäddan, Belone,
och tånglaken, Zoarces.
Av
Einar Lönnberg.
e ovannämnda båda fiskarternas ben förete
den egendomligheten, att de äro gröna till
färgen. Detta har orsakat ej blott mycken
undran, utan även, att fiskarna ifråga på sina
håll länge ansågos oätliga eller rent av
»giftiga». I synnerhet var det fallet med
tånglaken eller, såsom den från Skåne till Bohuslän kallas,
åla-kusan. Nu har dock denna fördom fallit bort överallt, och
även den senares läckra kött är allmänt uppskattat.
Näbbgäddan, som också kallas »hornfisk» eller »horngädda», har
sedan länge varit föremål för regelbunden fångst som matfisk.
Det är dock ett annat intresse, som är förbundet med
denna gröna färg, som f. ö. även återfinnes hos benen av ett
par lungfiskar, Protopterus och Lepidosiren, ett groddjur,
Pseu-dis, och en ödla samt kanske även hos andra, ehuru det ej
finnes omtalat i litteraturen. Detta intresse är spörsmålet om
det ifrågavarande färgämnets natur och sammansättning. Därom
ha framställts olika uppgifter, vilka dock uppenbarligen ej äro
riktiga utan snarast att betrakta som rena hypoteser. F. E.
Beddard framkastade 1895 det påståendet, att denna gröna
färg åstadkoms genom närvaron av vivianit, d. v. s. fosfat
av järn, som antager en blåaktig eller grön färgton, då det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
