Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 44 einar lönnberg och gunnar gustafson
Ett skott med resp. 4 blad; längsta bladet 405 mm.
Tre » » » 14-24-3 » » » 420»
Fem » » » 14-3+1 + 14-2 » » » 380 »
Två » » »1 + 3 » » »585»
Bland de upptagna plantorna voro åtskilliga fortfarande
infekterade med den farliga svampen och därför svartfläckiga.
Smittan finns sålunda ännu kvar, och det är ännu osäkert, åt
vilket håll segern skall utfalla.1 Detta synes desto mera ovisst,
som gyttjan ännu på vissa håll luktade svavelväte. På det
hela taget var botten rätt kal, ty även den långa trådformiga
algen, Chorda filum, syntes glesare och svagare än förr. Detta
alltsammans gjorde, att ej heller faunan var densamma som
förr. De specifika grästångsdjuren såsom havsnålen, Nerophis
ophidion, de små /?/ssoa-snäckorna, de nakna molluskerna,
.Æ/ysis-kräftorna, den förr så talrika lilla sjöanemonen, Sagartia
viduata m. fi. lyste med sin frånvaro. Den vanliga räkan,
Palaemon, hade tvungits upp i själva strandområdet bland
blåstången. Det var ju dock ej alldeles öde. Av fiskar funnos
smörbultar, Gobius niger, minutus och flavescens, några ulkar,
kantnålar, Siphostoma typhle och Syngnathus acus, några
åla-kusor, Zoarces. I en liten vad fångades en eller annan
sten-snultra och en unge av piggvar, ett par flundror och en ål
sågos däremot fly undan framför vaden. Den vanliga
strandkrabban, Carcinus, var naturligtvis allmän även som små
ungar, av den långbenta Stenorhynchus togos även några
exemplar samt eremitkräftor i rätt stort antal, mestadels med
litto-rinaskal som hus, alltså ungar. I synnerhet på eller vid
stenar i gyttjeområdet sågs den lilla tångborren, Psammechinus
miliaris, vara talrik. Djurlivet var sålunda ej som förr. En
praktisk olägenhet, som ansågs stå i förbindelse med
grästångens försvinnande, är det försämrade vitlingfisket på
grundare vatten. På ställen där småvitlingen förr var talrik,
saknades den numera alldeles liksom i fjol, men det sades vara
gott vitlingfiske i den inre delen av fjordarne, där Zostera
fanns kvar, möjligen på grund av mindre salthalt i vattnet.
1 Rörande Zosterasjukan se också denna tidskr. 1933 sid. 200; 1934 sid.
93—95; ’43; 145 — 147; 193S sid. 47-48; sid. 91.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
