Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 gunnar svärdson
ekorrar. När jag kom för att se till dem voro de små
mästerverken sönderslitna och talrika, klibbiga fjädrar på grenar
och marken runt omkring vittnade om den utspelade tragedin.
Det enda bo, som klarade sig, var betecknande nog det i
enbusken, dit ekorrarna förmodligen icke vågade sig.
Ekorrarna anställa med varje år allt större skada på
småfågelfaunan i Stockholmstrakten, då inga markägare hålla efter
dem. Vackra och trevliga att se på äro de visserligen, men
därför behöver väl ej varje skog vara alldeles full av dem!
Sedan duvhök och mård nu äro praktiskt taget borta ha de
ju inga naturliga fiender, som kunna hålla stammen inom
rimliga gränser. Särskilt utsatta äro trastarna: sångtrastarna
ha märkbart minskat de sista åren!
Trots att mesarna normalt lägga två kullar och trots att
de flesta stjärtmesboen blevo förstörda på ett relativt tidigt
stadium, kunde jag ingenstädes finna en omlagd kull.
Fåglarna försvunno i stället fullkomligt från trakten. Kanske
deras vagabondnatur tog ut sin rätt och de begåvo sig iväg
till andra paradis — utan ekorrar!
De elva ungarna i enbusken, som alla lyckades bli
fullvuxna, blevo matade av hela tre gamla stjärtmesar. Detta
fenomen, att en »utomstående» fågel delar föräldrarnas mödor,
är ingen nyhet och just hos stjärtmesen har det många
gånger iakttagits. Den tredje fågeln var betydligt skyggare än
föräldrafåglarna och kom ej heller med mat så ofta som de.
Det är troligt, att denna fågel fått sitt eget bo förstört just
som ungarna kläckts. När den sedan hörde dessa nykläckta
ungar skrika efter mat, så kunde den ej motstå sin
matningsinstinkt. Den passade på att flyga ner till boet då de riktiga
föräldrarna voro borta, och flög genast därifrån så fort dessa
närmade sig. Detta egendomliga förhållande, som tycks vara
mer eller mindre konstant hos stjärtmesen, förklarar i viss
mån varför fåglarna syntes så ovilliga att bygga nya bon,,
sedan det första häckningsförsöket misslyckats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
