Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smärre meddelanden - De i Österdalälven övervintrande sångsvanarna - Stenar i magen på smålom, Colymbus septentrionalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE MEDDELANDEN
43
De i Österdalälven övervintrande sångsvanarna
(varom se en uppsats i denna tidskrift 1927, sid 68—80) hava trots
de förändringar i tillgången på föda, som regleringsdammen vid
Grada till en början medförde, lyckats bibehålla sitt gamla
vinterviste, detta dock delvis tack vare av regleringsbolaget företagen
matning. Enligt vid olika tillfällen inhämtade upplysningar kan jag
i denna sak meddela följande: Vintern 1926—27, den första efter
uppdämningen, bådade intet gott. Samtliga svanar utom 7 stycken
måste flytta bort, i mån som de naturliga fodertillgångarna täcktes
av is. Vintern 1927 — 28 motsågs av svanarnas vänner med
spänning. Ett stort antal anlände till Insjön i oktober 1927 och funno
sin föda vid älvstränderna, men i mån som isläggningen fortskred
begåvo sig alla på flykt. Tilltänkt utläggning av mat hade
nämligen blivit fördröjd. I januari 192S återkommo några av svanarna.
Nu utlades lämplig föda vid iskanten och med tillfredsställelse såg
man dem tillgodogöra sig denna. I oktober 1928 ankommo 50—
60 sångsvanar för övervintring. När tillfrysning av vattendraget
började, arrangerades matning. Enligt mina anvisningar anbragtes
på lågt liggande flotte rikligt med kålblad, kålstockar, morrötter etc.
Trots sträng köld stannade svanarna, till huvudsaklig der levande
på den utlagda födan. Den 15 januari 1929 besökte jag platsen.
Vattentappning ur Siljansmagasinet skulle då börja, varigenom det
för svanarna ogynnsamma höga vattenståndet skulle sänkas och
vidgad möjlighet för dem att åtkomma bottenvegetationen erhållas.
De närmast följande vintrarna fortsattes matningen och en svanstam
av cirka 60 stycken har årligen övervintrat. Så var ock fallet, när
jag i december 1935 senast besökte denna ort. Då meddelades,
att de senast gångna vintrarna ingen matning skett, enär svanarna
synts hava tillräcklig naturlig föda till förfogande. Förklaringen är
framför allt att söka i dessa vintrars ovanligt milda beskaffenhet,
men man må ock hoppas att vegetationen (av Potamogeton in. m.)
under de 8 år, som förflutit efter uppdämningen, i väsentlig mån
vandrat över till för (densamma och) svanarna passande vattendjup.
En vid Insjön bosatt person, som livligt intresserar sig för
vintersvanarnas öde och flitigt iakttager deras förhållanden, sade mig ock
nyligen, att han trodde den nuvarande stammen, 50—75 stycken,
skulle kunna få sin framtida vinterföda i älven och sjön, möjligen
med undantag för särdeles stränga vintrar, då matning genom
människans hjälp skulle kunna behövas. Carl Sahlin.
Stenar i magen på smålom, Colymbus septentrionalis.
Vid ett föregående tillfälle har redan i denna tidskrift (sid.
143—144, årg. 1935) omtalats förekomsten av stenar i magen på
lommar, ehuru man ej skulle vänta, att sådana behövdes till hjälp
för födans sönderdelande, då denna utgöres av så lättsmält material
som fisk. I den omnämnda notisen yttrades dock intet om
mag-stenar hos smålom. En tysk förf., Görlitz, har visserligen meddelat,
att han funnit 4,8 gr. stenar i en måge av denna art. Det oaktat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
