Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om halvspäckhuggaren, Pseudorca crassidens Owen. Av Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ORD OM HALVSPÄCKHUGGAREN 91
På allra sista tiden har det omtalats i »Illustrated
London News» (dec. 1935), att omkring 200 halvspäckhuggare den
19 nov. 1935 under högflod störtade upp mot den klippiga
kusten av Darlingdistriktet av Kapprovinsen, varest djuren
sedan blevo kvarliggarde. En del slogos mot de vassa klipporna
och sargades till döds, så att den utfallande ebben färgades
av deras blod. Andra blevo blott kvarliggande bland
stenblocken och enstaka lära ha levat ännu på andra dagen efter
strandningen och sägas ha andats mödosamt under flåsande
och snarkande ljud. Det var föremål för mycken undran, att
dessa halvspäckhuggare rusat upp mot land så våldsamt med
floden, att de strandat. Det syntes inga fiender, som
förföljde dem. Deras magar voro också tomma, så att man
kunde ej framställa det antagandet, att de under jakt efter
något byte, t. ex. bläckfiskar, rusat fram så besinningslöst.
Detta har nämligen i vissa liknande fall ansetts vara orsaken.
Däremot har den hypotesen framställts, att vattnet var så
upprört och uppblandat med sand av en våldsam sydostlig
vind, som sedan övergick till svår storm, att »djurens ögon
samt blåshål och munhåla irriteras därav», så att de ej kunde
finna sin väg, utan rusade blint fram, varvid storm och flod
bidrogo till att driva dem upp på land, varest de sedan av
ebben lämnades helt på det torra. Att de av denna irritation
skulle ha drivits till »självmord», såsom påståtts, kan ju tryggt
lämnas ur räkningen. Ett antal av de strandade
halvspäck-huggarna, som undersöktes, visade sig nyligen ha fött ungar,
men inga ungar funnos bland de strandade, enligt vad det
uppgivits. Området, där strandningen skedde, är så oländig,
att endast ett exemplar lär ha förts därifrån, de övriga fingo
kvarligga och ruttna. Stranden är obebodd, så att ingen
människa kunde ha något obehag därav. Den färgade befolkningen
i distriktet, som eljest gärna äter valfisk, vågade sig av
vidskeplig fruktan ej denna gång på att taga för sig av det
överflöd varmed stranden välsignats.
I det föregående har nämnts, att halvspäckhuggarens föda
skulle i viss utsträckning bestå av bläckfiskar. Detta är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
