Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sommarafton hava ljusalferna stämt möte
på en äng mellan bergen. Medan de leka, kommer
där en färdeman med osällt anlete. År av irrfärder
och kval ligga bakom honom, och när han kastat
sig på marken för att, om möjligt, njuta en flyktig
vila, hör han ännu den älskade röst, som en gång
ur fängelsets djup kallade honom vid namn. Nu
ljuder ropet som en maning att icke tillspillogiva
själen i dådlös vånda. Mannen vänder sig oroligt
på sitt läger. De medlidsamme alferna samla sig
osynlige kring honom, och Ariel, deras korförare,
sjunger vid klangen av eolsharpor:
När sig över alla sänker
vårligt regn av doft och blom,
när för varje dödlig blänker
fältets gröna rikedom;
då har alfen brått, den lille,
stor i andens kraft och mod:
var han kan han hjälpa ville,
ömmande för ond och god.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
