Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ANDRA DAM.
Den nöttes ren då hon var tio år.
RIDDARE.
Man tar till tack det bästa som man får:
jag nöjdes med den sköna återstoden.
LÄRD HERRE.
Väl ser jag henne tydligt nog, men detta
bevisar icke, att hon är den rätta,
ty autopsi för till det överdrivna,
och därför håller jag mig till det skrivna.
Där läser jag, att uti staden Troja
vart gråskägg velat bära hennes boja,
och detta, syns mig, passar här i stycket:
hon faller mig, som ej är ung, i tycket.
Den lärde herrn har knappt slutat sin kostliga,
från tvivlet regelrätt utgående undersökning
av Helenas »identitet», förrän Paris slår sin arm
om hennes midja. Faust, utom sig av kärlek och
svartsjuka, glömmer att de äro skuggor, som han
själv manat: han störtar fram, vill rycka Helena
till sig och sträcker den magiska nyckeln mot
trojanen. Blixt och knall - skuggorna ha försvunnit,
och Faust utbäres sanslös av Mefistofeles.
Denne suckar över att vara bunden vid en sådan
narr. Den dygd, som företrädesvis odlas vid ett
hov, rödskinnets och arabens dygd att i det yttre
lägga band på sina känslor, saknar han, och han
har intet öga för det sataniskt lustiga i den lek
historien leker med folk och stater, då hon åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
