Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en »homunculus», och skapelsens gåtor skola tydas
på den lilles läppar. Nittonde århundrade, du
skulle icke tvivla därpå, ifall du trodde på Teofrastus
Paracelsus! Saken är ju lätt förklarlig:
enär en homunculus ej har far eller mor i vanlig
mening, trycker honom ej heller den arvsyndabörda
av skeva synpunkter och falska meningar,
som ökad överantvardas av släkte till släkte.
Med en homunculus i fickan skall Wagner på
katedern göra underverk. Skolastkappan gömmer
då för första gången ett av dogmer oförvillat vett,
och den förutsättningsfria inblicken i skapelsens
sammanhang får ett ord med i de lärdes lag.
Wagner står vid ugnen i sin verkstad. Han
har stått där nätter, veckor, månader, svart som
en kolare om näsan, den lärde mannen; men så
är också förlossningstimmen inne. Det lyser och
sprakar i flaskan, och ett tu tre ropar en liten
tingest i glaset pappa till den av fadersglädje
översälle alkemisten, som icke anar, att den just
nu inträdande Mefistofeles haft sitt finger med i
spelet. Wagner vill genast hämta visdom av sin
homunculus:
Ett ord! Jag skäms, ty ung och gammal grämer
mig med en skur av kvistiga problemer.
Här är nu ett, som ingen kunnat råda:
hur själ och kropp så passa hop, de båda,
att nästan oskiljaktiga de vandra,
men ligga jämt i luven pa varandra.
Och sen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
