Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hör då, o ögonblick, de orden:
»Ack dröj! du är så skönt ändå!»
Ty spåret av min dag på jorden
kan i eoner ej förgå.
»O dröj! du är så skönt ändå !» Vadet med
Mefistofeles stadgar, att om Faust någonsin tillropar
ögonblicket de orden, då är hans tid all,
då har den onde segrat. Förutsatt dock, att det
själshugnande ögonblicket är den ondes gåva. Men
är det så? Mefistofeles tror det, ty hos människan
fattar han endast den sinnliga sidan, och han
tolkar Fausts tillfredsställelse som själviskhetens.
Dock förutsätter han möjligheten av en annan
tydning ovanfrån, och då gäller det att hävda sin
rätt med våld mot våld. Stående invid den döde
kallar han helvetets härar till strid emot de frälsande
skaror, som himmelen nedsänder. Men
Mefistofeles är icke Lucifer, den högtidlige, patetiskt
trotsande djävulen; han är och förblir skalken
bland förnekelsens andar. De sataniska stridskrafter
han manar ur avgrundssvalget äro icke
den fallna morgonstjärnans stolta legioner, utan
helvetets narraktigaste vanskepnader. Han vet utgången
på förhand, men vill ur nederlaget rädda
sitt namn som en oövervinneligt lustig djävul.
Däri lyckas han på samma gång han med självhån
tillintetgör sitt eget rikes makt och kastar löjets
svepduk över den medeltida dualismens dödsryckningar.
Änglarne häva sig i rymden med det odödliga
av Faust, och deras sång förkunnar, att den kan
frälsas, som redligt strävar in i döden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
