Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de sex dagarnes verk. Det har sina lyten. Människan,
som skulle kröna det, är ett ömkeligt ting:
Hur ömklig mänskans lott! En jämmer utan ände!
Jag, själve fan, skäms öka slikt elände.
Människan är olycklig, emedan Gud givit
henne förnuft och frihet, gåvor, som hon nyttjar så,
att hon sjunker under djuren. Bättre än frihet är
envälde. De stredo redan i tidens början om
makten, och hade Lucifer, despotismens fanbärare,
segrat, skulle han skapat ett människosläkte, lyckligt
under den blinda naturdriftens säkra ledning,
ett släkte, som kunnat njuta sin jordiska tillvaro
utan den bittra bismaken av synd och utan oroande
längtan till ett högre.
Herren spörjer: »Känner du min tjänare
Faust?» - Ja, den token känner Mefistofeles väl;
han är ett slående vittnesbörd om förnuftets olycksdigra
verkningar; intet när och intet fjärran kan
hugna hans upprörda hjärta. Herren genmäler:
Fast tjänarn ännu saknar sans och tukt,
skall han dock nå den klarhet, som han önskar;
så bidar odlarn blom och gyllne frukt
för år, som komma, när hans telning grönskar.
Ett vad! ropar Mefistofeles. Faust skall aldrig
nå denna klarhet, utan hamna i evigt mörker, förutsatt
att han, Mefistofeles, får utan korsande inflytelser
ovanifrån göra med honom vad han kan.
Den fråga, som sålunda föreligger mellan himmelen
och helvetet, är den, om en »Herrens tjänare», en
till det ideala dragen människoande, överlåten åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
