Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud och människan ej som varande uti, utan
ställda utanför varandra. Han finner människans
lott eländig, emedan hon är förnuftig och kan fela.
Han tror, att gudomlig ledning och mänsklig frihet
ej låta sig förena. Den mefistofeliska världsåskådningen
för på ironiens väg till den påvliga ofelbarheten.
Mot denna uppfattning står skaldens egen.
Då människan lyder sin inre röst och självför-
sakande strävar för vad hon tror vara rätt och
gott, då fullgör hon, även stadd på irrfärd, det
värv hon har här nere och lever, även om hon
icke vet det, ett liv i Gud. Hava vi tillkämpat oss
friheten, skola de enskildes villfarelser upphäva
varandra, den gudomliga viljan göra sig som högre
nödvändighet uppenbar i de mänskliga krafternas
lek, den ursprungliga harmonien i anlagen framträda
och släktet te sig som en andlig lekamen,
en utveckling i tidens och rummets former av idévärlden
i Gud.
I Goethes drama brottas således samma
världsåskådningar, som hava historien till valplats
och aldrig stodo med så samlad makt emot varandra
som just i våra dagar. Däruti ligger dess
betydelse för vår tid. Knappt har väl något verk
utgått ur frejdad mästares hand med så många
fel, men var hava vi något, som över ett djupare
tankeinnehåll speglar ett rikare människoliv?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
