Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mottagningen i himmelen. Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och, slav av halvmedveten dårskaps röst,
av himlen kräver han var skönsta stjärna,
vill njuta högsta fröjd vid jordens bröst,
och intet fjärran, intet när kan värna
hans barm mot ve och ge hans hjärta tröst.
*
Herren visste väl, att Mefistofeles länge aktgivit
på denne Faust: ty vad bryr sig en så storslagen
och mångrönt djävul om vanliga själar?
Han skattar sig för god att ens räcka handen
efter folk, som endast lever för att mätta sina
lägre böjelser. Köpmannen, som leker med sina
vid vinningen fastlästa kedjor, prästen, som dyrkar
guldkalven, kälkborgaren, som fikar efter en stjärna
i knapphålet, latinmalen, som dumdryg ser ned
på det hemmavuxna vettet, dessa och dylika äro
avgrundshydets fång. Gat han det, skulle Mefistofeles
sparka dem ur helvetet som ovärdiga
även att vara där. Han önskar dem i varje fall en
lång levnad på jorden, där de till djävlarnes fägnad
framställa vanskepnader av det heliga. Men vådlig
för helvetet är den ande, som brinner för det
goda och sanna. Att binda honom vid sin segervagn,
det är värdigt Mefisto. Det driver hans
ådrors kyliga save till livligare omlopp. Det,
endast det, kan pigga upp en levnadsmätt satan.
Han vet, att han gagnlöst knyter sin hand mot
skapelsen, att han ej kan tillbakatumma tidens
visare eller dämma världsströmmens kungsåder - att
han i stort mäktar intet. Men hans själs gry
och det pinande kravet på förströelse tvingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
