| 225 |
FAUST med nyckelknippa och lampa framför en järndörr.
FAUST.
Mitt bröst, så länge stålsatt, skälver
av allt det ve, som är mitt släktes lott.
Kring henne denna dävna mur sig välver!
En ädel villa -- det var hennes brott!
Du tvekar att gå till henne!
Du bävar att stå inför henne!
Fram! din tvekan framtvekar döden blott.
(Han fattar i låset.)
SÅNG (innanför).
Den skökan, min mor,
som styckat min kropp!
Den boven, min far,
som ätit mig opp!
Lilla syster sen
bar bort mina ben
under linden sval.
Där vart jag en vän liten fågel på gren,
flyger fort, flyger bort över berg och dal.
| 226 |
FAUST (låser upp dörren).
Hon anar ej, att älskarn lyss och hör,
hur halm och kedjor rassla innanför.
(Han går in.)
MARGARETA
(gömmer anletet i sin bädd).
O ve! de komma! Grymma död!
FAUST (sakta).
Var tyst! Befriarn hastar dig till möte.
MARGARETA
(vrider sig på golvet).
Är du en människa, så känn min nöd!
FAUST.
Du ropar väktaren ur sömnens sköte.
(Han fattar hennes bojor för att upplåsa dem.)
MARGARETA (på knä).
Av vem, av vem är mitt öde dig,
bödel, i handen givet?
Vid midnatt redan du hämtar mig.
Miskunda dig och skänk mig livet!
Tids nog i morgon är det ju? (Hon stiger upp.)
Jag är så ung, så ung ännu
och förs till döden!
Skön var jag ock -- det störtat mig i nöden.
Min vän var mig när -- är nu sin kos,
min krans ligger bruten, ros från ros.
Du kramar min arm, o skona mig!
Vad har jag dig gjort? Låt försona dig!
| 227 |
FAUST.
Förmår jag bära detta ve!
MARGARETA.
Bödel, se,
jag är i ditt våld, du har mig fatt.
Men låt mig först ge di åt den lilla!
Jag smekte och smekte mitt barn i natt;
de togo det från mig; nu sägs det, att
jag dödat det; ty man vill mig illa.
Och aldrig blir jag glad igen.
De sjunga visor om mig! Hur elakt av dem!
Så slutar en saga, men ack vem gav dem
den tydningen?
FAUST (kastar sig på knä).
Hör vid din fot din älskling bedja
att lossa få eländets kedja!
MARGARETA
(faller på knä bredvid honom).
Ja, böjom knä, låtom oss bedja!
Se, under denna kammar,
denna trappa flammar
avgrundsbranden!
Den lede
helvetesanden
stormar i sin vrede!
| 228 |
FAUST (högt).
Margareta!
MARGARETA (lyssnande).
Det var vännens stämma!
(Springer upp. Kedjorna falla av henne.)
Var är han? var är han? Jag hörde hans röst.
Jag är fri! Intet kan mig hämma.
Jag vill flyga till hans bröst,
vill sjunka i hans famn!
Där stod han på tröskeln och ropade mitt namn,
och mitt genom helvetets flammor och dån,
genom djävlarnes vilda gnisslande hån,
genom skärande verop ur hädiska bröst
förnam jag den milda, den smekande röst!
FAUST.
Det är jag.
MARGARETA.
Du är det! Säg det än en gång!
(Omfamnar honom.)
Det är han, han! Var är nu bojans tvång,
var dödens kval, var fängelsets elände?
Det är du! Med räddning du återvände,
och jag är räddad.
Där ligger gatan, som hon låg,
när första gången jag dig såg,
och trädgården, i vars sköte
jag bidade dig till möte.
FAUST
(söker föra henne med sig).
Kom med, kom med!
| 229 |
MARGARETA.
Nej, vila!
Jag dröjer med fröjd, där du vilar.
(Smeker honom).
FAUST.
Ila!
Om du ej ilar,
plikta vi dyrt. -- Skynda! Tyst!
MARGARETA.
Vad, kan du ej kyssa, som förr du kysst?
Min vän, fast skild från mig så kort,
har att kyssa glömt bort.
Men varför rädes jag vid ditt bröst?
Förr kände jag vid din blick, din röst
all himlens fröjd omsväva mig,
och du kysste, som ville du kväva mig.
Kyss mig!
Annars kysser jag dig. (Omfamnar honom.)
O ve! din mun är kall,
är stum.
Den kärlek jag vann
försvann!
Vad gjorde den ljum?
(Hon vänder sig från honom.)
FAUST.
Mod, älskade! kom, stöd dig vid min arm!
Min kärlek lågar tusenfaldigt varm.
Nu ber jag, ber jag: följ mig, kom!
| 230 |
MARGARETA
(vänder sig till honom).
Men är det du? Och är jag viss därom?
FAUST.
Det är jag. Så kom!
MARGARETA.
Du spränger fängslets dörr
och bojans länk och famnar mig som förr.
Men varav kommer det, att du ej skyr
den arma? Vet min vän, med vem han flyr?
FAUST.
O kom! Se natten viker, dagen gryr!
MARGARETA.
Min moder har jag i graven sänkt,
mitt barn har jag dränkt.
At dig och mig var den lilla skänkt --
dig ock! Men är det, är det du?
Giv mig din hand! Nej, jag drömmer ej nu.
Din kära hand! Men hu! Blod tycks ju färga
dina fingrar. Avtvätta det fort!
O Gud! vad har du gjort?
Stick i slidan din värja!
Jag ber dig, hör mig!
FAUST.
O, varför uppbesvärja
det som förflutit? Du tillintetgör mig.
| 231 |
MARGARETA.
Nej, kvar skall du bliva
och de gravar jag nu vill beskriva,
för dem skall i morgon du börja
att sörja.
Giv bästa rummet åt min moder,
lägg invid henne min broder,
avsides mig, men ack! ändå
ej alltför långt ifrån de två,
och barnet vid mitt högra bröst;
men ingen annan jag äger
att dela mitt läger.
O, förr när jag smög till din sida,
hur ljuvliga stunder, hur blida!
Men nu förmår jag ej känna så;
det är som jag tvungen till dig gick,
och du stötte mig bort och bjöd mig gå.
Och likväl är det du och lika mild din blick.
FAUST.
Du känner mig, så följ mig då!
MARGARETA.
Dit ut?
FAUST.
I det fria.
MARGARETA.
Är graven där,
lurar döden, så kom!
Härifrån till evig vilas bädd!
| 232 |
Där slutar min led.
Nu går du, Henrik! Kunde jag gå med!
FAUST.
Du kan! Så vill då! Dörrn är slagen opp.
MARGARETA.
Jag bör ej gå: för mig är intet hopp!
Vad hjälper flykt? De spana ju mig opp.
Han är så sorglig, tiggarns lott,
och helst när samvetet ej är gott;
så ångsligt att irra i fjärran land,
snart är jag ju åter i deras hand.
FAUST.
Du blir hos mig.
MARGARETA.
Skynda dig!
Rädda ditt barn!
Vägen dit opp
längs bäckens lopp,
genom skogen fram,
där står en kvarn,
där är en damm.
Det flyter opp,
grip fatt!
Det sprattlar än!
Fräls, fräls!
FAUST.
Besinna dig, vän!
Ett enda steg, och du är fri.
| 233 |
MARGARETA.
Men berget -- vore vi där förbi!
Där sitter min moder på en sten --
något kallt tar mig i håren
hon sitter och vaggar i månens sken
med huvudet, grått av åren.
Ej vinkar, ej nickar hon; huvudet ner
sjönk blytungt, hon sover och vaknar ej mer,
hon sov för att icke förtycka
vår sällhet. O stunder av lycka!
FAUST.
Var bön på hälleberget gjut en!
Nåväl, jag bär dig bort, i mina armar sluten.
MARGARETA.
Jag tål ej våld, gå bort, gå bort!
Krama mig ej så mordiskt hårt!
Förr var ju din vilja i allt min lag.
FAUST.
Dagen gryr! Älskade, älskade!
MARGARETA.
Dag! Ja, det dagas snart. Min sista skådar jag.
Det borde varit min bröllopsdag.
Säg ingen, att du redan var hos mig.
Men var är kransen?
Ack, vissnad ligger han!
Vi återse varann,
men ej i dansen.
| 234 |
Se, massan trängs, hon är tyst och stum,
ej torget det vida,
ej gatorna ha rum
för alla som bida.
Nu dånar klockan, och domens stav
bryts av.
Hur bödlarne binda och krama sin slav!
Hon släpas de sista stegen.
Nu susar mot varje nacke den glav,
som susar över min egen.
Stum ligger världen som en grav.
FAUST.
O, hade jag aldrig sett dagen!
MEFISTOFELES (visar sig i dörren).
Upp! Eljest är timmen slagen!
Gagnlöst söl, sladder och pladder!
Mina hästar rysa,
det börjar lysa
vid österns bryn.
MARGARETA.
Där stiger ur jorden en ryslig syn!
Bort med den där! Fort!
Vad vill han på en helig ort?
Han vill mig!
FAUST.
Frälst skall du varda!
MARGARETA.
Guds dom! dig skall jag mig överantvarda!
| 235 |
MEFISTOFELES (till Faust).
Kom! Eller gå med henne dödens stig!
MARGARETA.
Din är jag, fader! Rädda mig!
Kringlägra och bevara
mig, heliga änglaskara!
Henrik, jag ryser för dig.
MEFISTOFELES.
Hon är fälld!
RÖST (från ovan).
Frälst!
MEFISTOFELES (till Faust).
Hit till mig!
(Försvinner med Faust.)
RÖST (inifrån, bortdöende).
Henrik, Henrik!
