Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Fjerde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfversteg tröskeln till denna underbara
boning, hvilken hon för sig sjelf benämde “den
lefvande grafven“. Nu var det annorlunda:
hjertat hade lugnare, tåligare slutit sig tillsammans.
Det var ej mera med afund, med bitterhet
(nämligen sådan bitterhet, som kunde rymmas inom
Nicolines milda själ) som hon betraktade ett
flyende segel, ej mera blickade hon trånadsfullt
efter hvarje ny morgonsol: hon lät dem nu
komma och gå, utan att tröttsamt tälja huru lång
tid hon tillbringat med ingen annan utsigt än
dimmorna, klipporna och hafvet.
Hennes stora och rika tröst, näst
medvetandet att vara allt för sin make, lefde i den
uppblomstrande sonen, denne tillbedde son, som
utgjorde det ständiga föremålet för hennes
bekymmer och på samma gång vederqvickelsen
och belöningen för dem alla.
Frisk och stark, med härdad kropp, eldig
själ och varmt hjeta, växte han upp på hafvet
och vande sig vid dess mödor, dem han tidigt
älskade, liksom dess nöjen, ty näst den ömma
modern var hafvet det käraste Georg visste.
Af Karolus lärde han praktiskt en sjöfarares
yrke, och den redlige Karolus, som älskade
gossen för hans djerfhet och hurtighet, blef
ordentligt ett slags mentor för honom. Också
skilde sig Georg aldrig utan stor afsaknad från
Karolus, Frilararn och sina kära
sysselsättningar på båten, då det gällde att hemma på
Johannisskäret under de långa höst- och vinteraftnarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
