Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var så lycklig der hon nu var: hon hade
ju haft så tunga och ödsliga dagar på den
nakna klippan i hafvet! Hvarföre skulle han
då störa hennes frid genom ett fåfängt begär
att återkalla henne till jorden? Var han icke
dessutom öfvertygad att hon såg och visste allt,
som rörde honom, att hon delade och fröjdade
sig åt hans framgång, att det var hennes
böner han hade att tacka för det att allting gått
honom så väl och att hon med granskande
uppmärksamhet följde hvarje hans steg, så att
han aldrig kunde företaga sig något, godt eller
ondt, som icke var henne bekant.
Denna tro eller rättare öfvertro, hvilken
på ett svärmiskt lynne skulle kunnat hafva ett
högst skadligt inflytande, verkade välgörande
på Georg, lika mycket fallen för ungdomlig
glädtighet som djerft mod. Då han kände sig
frestad att begå något skälmstycke, som, strängt
räknadt, icke kunde kallas alldeles oskyldigt,
tänkte han nästan alltid på sin ömma mors
förmaningar under det sista året hon lefde, och
hur det än kostade på, öfverträdde han ej då
den gräns, som hans eget samvete uppdrog för
det tillåtna. Och så ömtålig var hans ännu
barnarena känsla, att om han någon afton,
tröttad af dagens ansträngningar, sökt sin
hängmatta och insomnat utan bönen till Gud,
sucken till henne, kunde han flera timmar
påföljande morgon oroa sig med den fruktan, att
hans vakande engel satt sorgsen i skyn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
