Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
. . . “som det är vår skyldighet att inte ta i
sista vändningen, jag menar, för våra gummor,
de unga och de gamla, som vänta oss
der-hemma. Min är väl lite skamfilad af tiden,
men ni må tro det var grann skildring och
tacklage på skuta, då hon var ny! Nog har jag
hört talas om qvinnfolks-ögon, men det säger
jag eder att maken till sådana skottgluggar
växer inte på träd: också sköt hon bresch på
månget dugtigt sjömanshjerta. Nå, jag blef
galen i henne, jag, liksom tjuge till mig — ja,
det var till och med en löjtnant som friade till
henne . . . ja, ta mig fan, var det inte det!
Men hon tog mig, så fattig jag var, ja gjorde
hon så.“
“Hon visste nog hvad hon gjorde!“
förmenade en af de mera tystlåtne sällskapsbröderna,
hvarvid den andre fann sig uppmanad att
till-lägga: “Hon blef inte lurad på den
kommersen, skulle jag tro!“
“Nej men, jag tror inte det — hvarken
hon eller jag! Men jag skall säga er något,
som ni kanske inte vet, j ungtuppar, att det
är med hustrurna som med skutorna: ju längre
vi segla tillsammans med dem, dess kärare bli
de oss . . . Skål således för gummorna!“
Och för alla goda gummor gick skålen,
sedan tumlarne först till deras ära
vederbörligen blifvit sammanstötta.
“Ni vet,“ fortfor flaggskepparen, “att som
jag nu i draget är pensionsmässig, ärnar jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
