Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ja, det ser man på dig . . . Men det är
ännu mycket, mycket mer jag ville veta — hur
kom du till Johannisskäret? Jag hade väl
aldrig kunnat föreställa mig, att du vågade dig
dit och än mindre att du skulle få komma
igen!“
“Den tiden,“ svarade Fanny, och det
glädtiga leendet försvann från hennes läppar, “stod
det mycket illa till med din far. De trodde
på Grafverna, att han var något rubbad till
sinnes, och då de kommo till oss och
beklagade sig, ville jag nödvändigt resa och se, om
jag ej kunde vara honom till någon nytta. Det
kostade mig dock många böner, innan jag fick
resa så der på egen hand! Men nu reser jag
hvart jag vill, endast jag har Vestraö-Nisse med
mig.”
“Store gud, har det varit så illa?“ utbrast
Georg och hvilade på åran. “Hvad jag skulle
lidit, om jag vetat att han behöfde min hjelp,
just när jag var så långt borta!“
“Det var också på dig, Georg, jag tänkte,
och derföre måste jag till Johannisskäret, att
vårda din far. Hvad han blef öfverraskad, då
han först upptäckte mig! Säkert inbillade han
sig att det var någon annan — du vet väl
hvem — ty han sträckte armarne emot mig.“
“Jag kan nog fatta hvad han tänkte, men
aldrig, söta, goda Fanny, förmår jag beskrifva
hur jag i mitt hjerta tackar dig för din ömhet
och för det tålamod, hvarmed du alltid kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
