Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ropades Georg, och med den lifligaste
öfver-raskning, den hjertligaste tacksamhet varseblef
han alla tillrustningarne. Georg visste så väl
att i dessa små omsorger låg det stora
beviset på faderns ömhet.
Återseendet af moderns rum, med fågeln,
blommorna och alla de saker, hon nyttjat,
skakade honom så, att han knappt kunde
tillba-kahålla de stormande känslorna. Men fadern
lade handen på hans axel och sade i en ton
af djup undergifvenhet: “Låt oss vara tåliga:
hon är oss nära.1“
“Ja!“ sade Georg och borttorkade tåren,
som brände i hans öga, men i detsamma
kastade han sig likväl ned i den lilla soffan:
det var honom omöjligt att icke gifva vika för
sin rörelse. Han gret ohejdadt som ett barn .. ■
Längre fram på dagen, då sinnena och
känslorna lugnat sig, sutto far och son
tillsammans i den förres rum. Georg berättade
om sina resor från början till slut och
afhör-des med synbart deltagande. Men då han kom
till sista afdelningen och för första gången,
liksom händelsevis, nämde chefens najnn, skakades
Letslers lemmar af en darrning, den han ej
kunde dölja. ”Hvad“ — sade han bleknande
— “du har tjenat under . . . under .. .“ Rösten
tycktes svika honom.
”Ja, min far, under kommendörkapten von
U . . .“
“Godt! Jag trodde att han redan tagit
af-sked — men hur bemötte han dig?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
