Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blekare blommor, jemte två styfnackade
lupiner, icke att förglömma “jungfrun i det gröna“
och ett litet stånd hvita tusenskönor.
Ingen, som ej sjelf sett Vestraö-Nisse, då
han kastade sina blickar på detta växande
bak-tråg, kan göra sig ens en aflägsen
föreställning om den rena sällhet, den obemängda fröjd,
som då lyste i hans ögon och hvilka så
tydligt tillkännagaf den ömhet och outtröttliga
omsorg, hvarmed han vårdade sina älsklingar, och
huru stolt han kände sig öfver dem.
Han var så lycklig, den beskedlige Nisse, der
han nu på den tidiga morgonstunden satt i
solskenet omgifven af sina arbeten, sina blommor
och renhjertade tankar, att han visst icke
velat byta lott med den mäktigaste. Nisse var
klok: han var rik i det lilla och sträckte
sällan sina önskningar utöfver det mål, de redan
vunnit. Hade Nisse någon äregirighet, så var det
den, att folket en gång skulle säga:
“Vestraö-Nisse ställde sig så, att han aldrig blef utan
arbete, och genom sitt arbete underhöll han en
gammal mor och uppfostrade tvänne bröder,
dem han alla högt älskade här i lifvet.“
Just då Nisse lade det färdigsömmade
förskinnet till det öfriga, som skulle göra sällskap
på hemresan, klingade första klockringningen
från Grafvernas kapell. Han hade så uträknat
tiden för sitt arbete, att det måste vara slut,
när första klockslaget ljöd genom rymden, ty
efter detta, som af Nisse ansågs för den egent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
