Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öppet uttryckte sig i hans lifliga ögon.
Omkring den hvita randen öfver hans solbrända
panna lockade sig behagligt det mjuka, bruna
håret.
“Jag ber om förlåtelse, är
kommendörkapten von U. hemma?“
“Nej, han har just nyss gått ut!“ svarade
Vendela, som förgäfves väntade att Elvira skulle
svara.
Den främmande bugade sig åter och ärnade
vända tillbaka. Men hans blick var liksom fast*
växt vid Elvira. Efter ett ögonblicks besinning
nalkades han henne och yttrade vördnadsfullt:
“Jag misstager mig troligen icke: säkert står
jag framför min fordne chefs dotter?“
Elvira gjorde en böjning på hufvudet. Hon
var stum af öfverraskning: detta ansigte hade
hon ju sett tusen gånger, ända från sin
barndom var hon förtrolig med hvarje dess drag
och likväl såg hon nu för första gången denne
unge man.
Hennes brist på artighet syntes ingifva den
besökande någon obehaglig känsla. “Jag skall
ha den äran att återkomma fram på aftonen!“
sade han, fattande dörrlåset.
“Från hvem få vi helsa?“ frågade Vendela,
som ville vara viss på sin aning.
“Mitt namn är Letsler!“
Dörren tillslöts.
“Nej, men kan du se sådant litet roligt
äfventyr — det hade du ej förtjent för ditt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
