Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ett dumt skämt, då jag trodde att det
var baron Henning. Men du får ej raljera
öf-ver detta ämne, det vore särdeles enfaldigt!“
“Åtminstone så länge han är styr... “
“Tyst Vendela... Hör du ej att det går?
Nu är det då vår baron!“
Och det var verkligen vår baron som kom
för att i förbigående efterhöra om damerna
hade några befallningar att lemna honom.
Georg, som af en händelse fått veta att
kommendörkaptenen redan ankommit till
staden och som derföre skyndat att uppsöka
honom, vandrade nu tankfull utåt gatan.
Bilden af denna Elvira, som han sedan
många år kände genom Frits’ beskrifning och
hvars namn han så ofta sammanställt med ett
annat, honom outsägligt dyrbart namn, stod
oupphörligt framför honom. Hennes mörka hy
med dess klara purpur, de stora, svarta
ögonen, det svarta håret, allt var den starkaste
motsats till Fanuys fina, skära rosor,
guldglänsande lockar och blå ögon. Och likväl, i trots
deraf att blå ögon och guldglänsande lockar,
som också hans älskade mor haft, utgjorde
den måttstock, hvarefter han hitintills mätt
skönhetens värde, kunde han icke låta bli att i
minnet återkalla den mörkfärgade Elvira. Fanny
var vackrare, men Elviras ögon hade han aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
