Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sextonde kapitlet.
Elvira var ensam.
Med blossande kinder och flygande pulsar
stödde hon hufvudet mot handen. Hon kände
ett starkt behof att utbrista i tårar, men
blyg-seln och fruktan för öfverraskning gåfvo henne
styrka att vbekämpa naturens utbrott. Hade
hon ej redan varit svag nog, och inför hvem —
o, hvilken plåga! Hon föraktade sig sjelf för
denna svaghet, denna häftighet, och hon skulle
hafva velat förakta den, som väckt dessa osälla,
förvirrande känslor inom hennes bröst, väckt
dem, utan att sjelf vara fri, men kunde hon
förakta honom? Nej — ty hon visste att äfven
han älskade henne med en vild och glödande
låga, och hon anade att hans hastiga frieri
skett af fruktan att denna sednare mäktigare
kärlek skulle hindra honom att uppfylla de
förbindelser, som hedern ålade honom. Och långt
ifrån att förakta, att icke begripa denna
svaghet, denna flyktighet, alstrad af passionen,
eggades hon af den triumf, som hon ansåg sig hafva
vunnit öfver sin medtäflarinna. Ty att han
återkom, hvad betydde det annat än att han
gifvit vika, att han sig sjelf ovetande stod
färdig att hylla den makt, som han ej kunde
motstå ... Men denna Fanny, var hon en qvinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
