Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de han tro om Elvira, men aldrig, aldrig om
Fanny.
Och mången gång efter mödans timmar
flögo hans suckar vexelvis till de bägge
qvin-norna. Varmast och renast var likväl sucken
till ungdomsvännen, den lilla glada, ljufva
Fanny, så mild, så god, så älsklig, så skapad
att göra honom säll, och då harmades han
öfver ödet, öfver sig sjelf, att han blifvit
inkastad i ett så vildt, så främmande
förhållande. Utom det skulle kanske Fanny nu såsom
hans tillgifna hustru hafva seglat med honom
öfver hafven, följt honom i faran och med sitt
kärleksfulla leende, sin själsvarma blick
uppmuntrat honom under arbetets ansträngningar.
Men det var ej i närvarande ögonblick
som allt detta trängde sig på honom: det var
förut tänkt och tusen gånger omtänkt. Nu var
det blott befälhafvaren som gjorde sina
beräkningar, och flög en tanke från dem, så gick
den till hans gamle far, till enslingen på
Jo-hannisskäret, hvilken, efter hvad Georg
hoppades i anledning af sista underrättelserna,
ännu uppsände sina böner för den frånvarande
sonen.
Under vandringarne af och an på däcket,
der han hamn i häl åtföljdes af herr Kom,
hvilken stannade, hvar gång husbonden stannade,
och betänksamt tittade åt väders, hvar gång
denne gjorde det, besökte han esomoftat
ror-mannen för att efterse om han jemt låg på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
