Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjette kapitlet
Omkring en timma efter det
jaktlöjtnantens båt glidit förbi udden af Mossholmen,
nalkades under knappt hörbara årslag en annan.
Det var Fannys.
Redan länge hade faderns signal, de tvänne
ljusen i venstra vindskammar-fönstret, för Fanny
tillkännagifvit att vägen var fri. Och då nu
hvarken hon eller karlarne, oaktadt de till
ytterlighet anlitade både hörsel- och synorganer,
förnummo något misstänkt, beslöts landningen.
Ännu en gång, innan stenarne
bortvältrades, såg hon med beklämdt hjerta bortåt sin
fars hus. Ljusens klara låga, som vittnade att
de flitigt sköttes, tillvinkade henne att tro,
hoppas och skynda, och ändå dröjde hon i
obeslutsam spänning. Hvar gång hon ville gifva
karlarne tillsägelse att börja arbetet, återhölls
hon af en inre orolig aning, af en förfärlig,
allt högre tilltagande ångest. Om hela saken
misslyckades, stode ju så mycket på spel! I
trots af alla lyckliga förebud skulle hon ännu,
blott det icke gjort hennes far en så obotlig
sorg, hafva velat åt hafvets botten förtro
skulden till så stora bekymmer.
“Mamsell lilla,“ utlät sig Berndt med en
röst, som tillkännagaf att de sölat tillräckligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
