Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Letsler nickade ett fullkomligt bifall.
“Och hvilka glada, trefliga dagar, pappa^
skola vi ej genomlefva tillsammans — ack, det
är nu längesedan jag fick tillbringa en längre
tid i mitt gamla kära hem! Vi skola inrätta
oss på det förträffligaste sätt, och pappa får
se att jag uppfinner så många medel till
pappas förströelse, att, då våren kommer, pappa
icke vill skiljas vid mig, utan bifaller ett
förslag, som jag länge hvälft i mitthufvud,
nem-ligen att göra en liten flyttning på ett år eller
så från Johannisskäret till kajutan på Elvira
Kornelia. Då, om detta vunne pappas bifall,
kunde vi alltid vara tillsammans — och hvar
skulle pappa lefva mera ostörd, livar hafva
ett mera eget hem än på mina plankor?“
Letslers kind hade fått en lätt
färgskiftning. Hans bröst vidgade sig vid tanken på
att än en gång få blicka ut öfver en större
rymd, att gunga på Georgs brigg, höra Georgs
röst, då han uttalade kommando-orden, och
att se sig sjelf beständigt omhuldad af hans
kärlek: detta allt utöfvade på honom ett så
nytt, så öfverraskande intryck, att Georg
nästan väntade sig ett ja.
Men färgen sjönk från kinden,
önsknin-garne slocknade och med outsäglig mildhet i
rösten svarade han: “Jag välsignar dig, min
Georg, för det du framkallade denna tanke:
den gaf mig ett ögonblicks oblandad glädje.
Men nu, då jag är gammal vorden, anstår mig
Enslingen. III. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
