Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nionde kapitlet.
Sedan patron Holmer under flera veckor
af fullkomlig själssvaghet hållits vid sängen,
började han ändtligen anlita sina medtagna
krafter och gå uppe. Men han var så
modlös, så nedslagen, så alldeles handfallen, att
han ej förmådde tänka sig en tid framom den
närvarande. Det enda han förmådde var att
oupphörligt klaga öfver sina olyckor och att
från dagens början till dess slut förebrå Fann)
att hon vore skulden till allt, hvarvid han,
liksom för att hämna sig, oftast bifogade den
försäkran, att hon kunde taga för afgjordt att
ingen numera frågade efter henne och att hon
nog finge gå i fred för friareanbud, sedan hon
icke hade en vitten att vänta sig i hemgift.
Med nästan öfvermenskligt tålamod hörde
Fanny allt detta, men hon hörde det ej under
liknöjd sorglöshet, utan som hon: i sin själ
kände att hennes far åtminstone på visst sätt
hade rätt, tröttnade hon aldrig att uppmuntra,
att trösta och förespegla honom en bättre
framtid* och detta ehuru hon sjelf för egen del ej
väntade sig någon glädje af framtiden, ty
sedan till hennes öfriga sorger sällat sig under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
