Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sextonde kapitlet.
Vid medlet af oktober låg briggen, efter
fem månaders resa, förtöjd på Grafvernas redd.
Då Elvira hörde Georgs jublande
förtjusning och såg enslingens bleka anletsdrag
lif-vas af en stilla, helig glädje, när han slöt
sonen och dottern till sitt hjerta, kunde hon
knappt förlåta sig att hafva hyst den sjelfviska
önskan, att afstyra detta återseende. Genom
en tusendubblad önfhet mot sin Georgs far ville
hon aftjena denna synd.
I Nicolines kammare bosatte sig de unga
makarne.
Här, sedan de med flödande vältalighet
gjort en beskrifning på sitt lif under resan,
förtäljde Letsler för dem tillbaka att han under
denna höst njutit en fröjd, efter hvilken han
i tjugu år längtat: han hade återsett Ignelius,
sin gamle trofaste Ignelius. Och nu följde en
varm skildring öfver de outsägligt stora
glädjedagar, som icke blott Ignelius, utan äfven den
arme landsflyktiges andre ädle vän,
kommendörkaptenen, tillbragt på Johannisskäret.
“Och jag är säker,“ sade Elvira med ett
ljuft och innerligt småleende, “att de icke
kom-mo utan ärende? Tant Rezia har gått till hvila,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
