Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta slags gunst af lyckan var likväl
icke nog att tillfredsställa honom.
Kyrkoherden, hans gamle vän och kamrat,
bedömde honom i det närmaste rätt.
Severin förtärdes af tvenne slags äregirighet:
Den ena, som vänskapen kunde upptäcka,
bestod i en olycklig oöfvervinnelig åtrå att
bli utmärkt, omtalad, beprisad, uppburen, att,
med ett ord, utgöra ämnet för andra menniskors
meningar.
Men då denna sträfvan icke kunde nå sitt
mål under hans tjenstförhållanden, der han
endast lyckats göra sig aktad och afhållen,
utförde han ett beslut, som åtminstone till en
liten tid uppfylde hans hemliga önskan.
Detta beslut bestod deri att, just som han
blifvit utnämd till krigsråd, just då man
förutspådde att hans duglighet och öfriga
för-tjenster skulle skaffa honom en lysande
framtidsbana, han tvärt tog afsked.
Nu ändtligen fick han höra de så länge
efterlängtade utropen:
”Hvad han är bisarr, egen, originell. . . kan
man tänka sig något besattare, än att ha
sträf-vat med tio vanliga personers arbetskraft för
att nå ett mål och, sedan man nått det och
njutit deraf några timmar, lemna platsen åt en
efterträdare, som ej var beredd derpå?”
Den stackars Severin!
Han betalade med timmar af djup ånger (ty
Förmyndaren. Del. I, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
