Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
••
Anda intill krigsrådets afresa sväfvade Viola
i villrådighet.
Borde hon begära att få tala vid honom
ännu en gång eller ej?
Egenkärleken ropade högljudt: ”nej!”
Hjer-tat suckade deremot: ”Jag står visst aldrig ut
med att så skiljas ifrån honom!”
Men likväl blef intet samtal begärdt.
Den afvisande, snart sagdt iskalla åtbörd,
hvarmed han sista gången gaf henne tecken
att lemna rummet, stod ständigt för henne;
och då hon rådfrågade Jeanne-Sofie, afrådde
äfven hon all vidare åtgärd i saken.
”Lugna dig, min lilla Viola!” sade hon
moderligt ömt. ”Och tro mig — som ditt
ofier skulle hafva gält och som följaktligen
borde vara partisk för löjtnant Charles — tro
mig, det var ett lika oädelt som ogrannlaga
drag af honom, att liksom vilja muta ditt
ädelmod genom framdragandet af detta motiv!”
pMen, Jeanne-Sofie, i detta måste han dock
ha menat väl — det är att förvåna sig öfver
att du ej sjelf vill fatta det.”
”Hör på, mitt barn . .. jag kan ej
upplysa dig om alla de skiftande känslor, som
röra sig i min själ ... i fall jag ej bedrager
mig, har du nog med dina egna .. . men så
mycket kan jag säga, att icke funne jag
lyckan på det sättet! Tror du att jag ville taga
min make som en nådegåfva af hans brors
ädelmod? Och tror du framför allt att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
