Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det sista talade bon till sig sjelf.
”Nu begriper jag kontant alltsammans —
kärligheten? Jo se, det är en sak det med
den! Försök att bryta af den, ocb han står
emot som jern: lerka med den för att få
honom att stadga sig i förnuftighet: han trelskas
då som ett skogsrå, när det kastat ögonen på
en fager ungersven . . . Men nu räds jag att
store-far deruppe skickar oss hela verlden full
med snö ... Vi komma aldrig väl ifrån detta!”
Jeanne-Sofie ville icke erkänna för sig sjelf
att hennes krafter började ge vika.
”Ännu”, sade hon, ”ännu måste jag gå!”
”Hm, hm . . . När jag var i min ungdom —
och jag är just inte så gammal än — gick
ruin älskog också på den ton. Fram skulle
det, och så vräkte jag ikull en medfriare här
och en annan der och såg inte efter om de
hickade en gång. Men hvad vill en göra med
snön och skogen, kära fru lilla: en kan inte
annat än hålla sig vid friskt kurage, så länge
det står bi, för se, hvad en än skulle göra,
inte flytta de sig ändå ur fläcken, och inte vi
heller, gud tröste oss!”
”Evige gud, du alla betrycktas fader, var
mig nådig . . . Ännu har icke förtviflan
vidrört mig, men om den kommer .. . Ah? nej,
jag är stark: ännu kunde jag väl gå en hel
mil för min Emils skull.”
Förmyndaren. Del. II. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
