Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rOch din lille budbärare,’ som vi skaffat
emploj till sjös och skola ta hand om som en
riktig fosterson! Honom åtminstone kunde vi
visa vår tacksamhet.”
”Men för min hundraåriga väninna kunde
vi göra intet.. . Gud gaf belöningen i stället,
då han tillslöt hennes ögon och lät henne
efter en åttiårig längtan förenas med den hon
älskat... O, hvad jag var henne skyldig
mycket!”
”An min hvita dufva . . . Det är så många
vi äro skyldiga tacksamhet, men henne först
och sist — ack, hvad jag lider för henne!
Måtte hon ej dö vid den barm, som hon ej
kan hylla sig till!”
”Nej, nej, hon är stark.”
5.
Vid Olenas graf.
Gubben Nicke sitter på den lilla bänken.
Hans näsduk afgnider oupphörligt de
framrullande tårarne, och ändå stanna de ej.
”Att den dag kom, du min hjertans kär,
då jag skulle lemna dig . . . Men jag säger
dig till’för visso, att du icke fruktar någon
lång skilsmessa!”
Han lutar sig ned och smeker med öm
kärlek de ännu nakna blomsterstänglarne.
”Om jag dör der oppe, så var tröst i det,
min Olena, att husbond lofvat att mina ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
