Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kom icke längre.
”Får jag nu anhålla, att herr kaptenen ökar
sin artighet med att gifva mig armen och
ledsaga mig hem, ty olyckligtvis äro både
vagnen och betjenten borta.”
Hon talade fort, men ganska redigt, under
det hon, utan att afbida svar, fattade
kaptenens arm och med nästan ilande steg
aflägs-nade sig.
”Min fru, jag ärnade nyss beklaga mig
öfver ödet — det har så ofta varit mig
obenäget — men nu skulle jag vilja tacka det
för en utsökt gunst, så framt jag icke anade
att något obehagligt för er föranledt min lycka.”
”Nej, tro mig, jag är vid godt lynne, och
jag är herr kaptenen djupt förbunden för sin
godhet.”
”Hvilken godhet?”
”Att stå skyltvakt.”
”Det var icke första gången.”
Kapten Svabert Werther vågade att i sin
ton inlägga en liten vördnadsfull förtrolighet.
”Alldeles riktigt: vår bekantskap tycks
vara ställd på äfventyr — den kan således
icke annat än gå fort.”
”Döm, min fru, hvilken tacksamhet dessa
ord ingifva mig! Jag, som så sällan under
mitt ödsliga lif träffat ett sinne, ett hjerta, som
gömt annat än sjelfviskhet och likgiltighet..
”Ja, detta plär mest vara de rådande [-känslorna!”-] {+käns-
lorna!”+} inföll Viola med en half suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
