Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kaptenen kände sig verkligen lyftad genom
glädtigheten och friskheten i Violas ton,
lättheten och gracen i hennes rörelser.
Han såg salig Minas graf allt mera i
fjer-ran, han glömde för ett ögonblick sina både
verkliga och inbillade sorger, glömde helt och
hållet att han var ”en öfvergifven ensling i
lifvet.”
Men tårarne måste naturligtvis ändå vara
med.
Och det tog sig väl ut, att se huru den
fuktiga glansen i hans mörka ögon bröt sig i
en fryntlig glädjestråle. Ja, kapten Leopold
Werther skulle blifvit ännu litet högmodigare
än han var, i fall han kunnat se sig sjelf, då
han till Viola yttrade dessa ord:
”Ack, min fru, jag blygs för min vekhet —
den är dock, vid gud, icke tecken till
omanlighet! Men för glädjen som för smärtan är
jag lika lätt rörd. Nu är det dock helt och
hållet glädjen, ty den intressanta
öfverenskom-melse, som ni föreslår, bevisar att ni icke,
såsom jag nyss fruktade, i morgon sluter er
dörr för mig.”
”Bevars, hvarifrån fick ni en sådan idé?’1
”Era ord tycktes mig spefulla. En
stackars sjukling som jag ... Ack, förlåt... och
värdigas tro att, ehuru jag ej vågar klaga
öf-ver något, som ni gör, jag likväl förfärligt
skulle hafva känt smärtan af en förvisning.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
