Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin gamla gotländska visa: “Kattu hon är mitt
syskonebarn“, medan den sistnämde tycktes
strida med sig sjelf mot behofvet att utgjuta
sitt unga hjerta för — den förste vännen....
Sent en afton (Flygfisken hade då börjat
klyfva Kattegats gröna vågor) stodo bägge
gossarne vid galjonen och betraktade den
praktfulla färgskiftningen af månskimret, som
blandades med de lysande gnistorna af skummet
framför skeppets bog.
Akilles bröt tystnaden, sedan han först
utbytt en blick med Albin, i hvars klarblå öga
det friska hjertats alla intryck sto do att läsa.
“Kan hvita pojke vara riktig vän med
bruna pojke... nej, nigger vara föraktad, vara
hund.“
“Det gör mig mycket ondt, Akilles, att du
kan tro mig så illa!“ svarade Albin med
vänlig ifver att rättfärdiga sig. “Färgen gör
ingenting, om man har någon menniska kär —
och du vet väl om jag håller dig kär, du, som
räddat mitt lif!“
“Jag också hålla af, hålla mycket kär,
gif-va stort prof på vänskap ... Albin icke förakta
stackars nigger ?“ Och innan Albin hunnit
hindra det, hade den lille mulatt en tryckt hans
hand till sina läppar.
“Du arme, gode Akilles, du får icke göra
så! Men gif mig ditt förtroende, och tro icke
att någon kan förakta dig — du är ju
dessutom ingen neger: du är brun.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
