Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albin kände sitt hjerta sammandragas.
Hvart ville han nu gå — tillbaka till Flygfisken?
Der fanns godt om mat, och Akilles skulle
emottaga honom med öppna armar. Men
mamma styrman, detta vidunder, som stal negrer
och föröfvade så mycket ondt... “Nej, aldrig
går jag dit igen!“
Från denna korta reflexion väcktes han
af ett gällt rop: det var den gamla frun, som,
hunnen blott en liten bit nedåt gatan, ängsligt
skrek: “Tibb, Tibb, min snälle Tibb — den
store draken sväljer honom... rädda, ack,
rädda honom, min gosse?“ Hon vinkade åt
Albin, hvarefter hon, helt utmattad af en så
stor förskräckelse, måste stödja sig mot väggen.
I ett par språng var Albin framme. Den
lille svarte hunden hade råkat att komma i
oenighet med en stor dogg, som så färfärligt
slängde och ruskade lille Tibb, att denne
otvif-velaktigt såg alla firmamentets stjemor för
ögonen och säkerligen hardt nära blifvit “sväljd“,
om icke Albin väldigt kastat sig emellan,
befriat Tibb och burit honom till hans
herrska-rinna, som nu lyckligtvis, genom provisorns
artighet att flyga efter Hoffmans droppar, åter
hemtat sig.
“Lefver han ännu?“ var hennes första ord
och derpå ett gladt utrop, då hon fick se honom
helbregda. “Och du, min snälle gosse,“ yttrade
hon i den hjertligaste ton, vänd till Albin,
“tack skall du ha — men vill du fullborda din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
