Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom kapten Flyborgs testamente väntade
jag det med säkerhet.“
“Besynnerlige gosse,“ sade gubben
tankfull, “som, hellre än att gå till den du nästan
tillhörde, föredrog att svälta och genom tusen
äfventyr ensam arbeta dig fram!“
“Förebrå mig ingenting. Jag var olycklig,
jag var öfvergifven, utan någon annan
råd-gifvare än mig sjelf, ett icke fjorton års barn,
bundet af ett löfte, hvars vigt man lärt det
inse. Jag var äfven stolt: jag ville icke
komma som en tiggare, en lycksökare, hvilken ej
kunde reda sig, som fruktade att ej bli trodd
och som ändå lika mycket fruktade ett
uppseende, hvilket kunde gifva belysning, åt det,
som han måste låta vara i mörker. Och i
sjelfva detta ögonblick,“ tilläde han med djup,
darrande röst, “står ju samma spöke, samma
af barnet aftvingade löfte mellan mig och den,
som jag annars så gerna kallade far! Jag,
enstöring redan i barndomen, jag, som så varmt
längtar efter ett hjerta, vid hvilket mitt eget
kunde hvila, måste jag icke gå bort, ty hvem
skall tro mig?“
“Det skall jag, pojke!“ nästan röt den
gamle herrn, i det han framsträckte sina bägge
händer. “Jag känner i mitt eget hjerta att
ditt, ta mig böfveln, är af rätta krutet... Oeli
nu meddelar du mig allt hvad du upplefvat —
kringskär det olyckliga löftet så nära du kan!
Jag hör dig med öppna öron... Men först ett ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
