Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
del fört sin fastmö. Den passade den
allvarsamma Tekla.
De satte sig på en stenbänk längst borta
vid vestra gafveln, med utsigt åt koret.
Kyrkans gr af- och golfstenar funnos icke mera,
men de lefvandes fötter h vilade på den mjuka
gräsmatta, som fläcktals uppstack emellan
gruset.
“Här, dyra, älskade Tekla, skall du ej
kunna vara annat än sann emot mig!“ yttrade
löjtnant Salzwedel med sin bottenärliga ton och
lät dervid den trofasta blicken hvila varm på
sin fästmö.
“När var jag icke sann emot dig, Carl?“
“Jag är ej rätt säker på att du någonsin
varit det — åtminstone har jag vid detta sista
besök haft anledning att betvifla det du från
början älskat mig af riktigt fullt hjerta.“
“Kärleken, min gode Carl, lärer i sin
innersta grund vara outgrundlig — hvarföre skola
vi då möda oss med att forska efter den? Ha
vi ej hittills varit lyckliga med det vi funnit.“
“Har du verkligen varit lycklig, min Tekla?1
“Jag kan icke förneka att jag anser
tillvaron af en högre lycka än vår för möjlig,
men å andra sidan skulle jag anse det
otacksamt, om vi vågade en klagan öfver den del,
som fallit på vår lott. Vi älska hvarandra, vår
kärlek grunda* sig på kännedomen om våra
ömsesidiga karakterer och på vissheten att vi
högakta hvarandra — är detta ej nog?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
