Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjette kapitlet.
En afton-scen mellan systrarna.
“Jag begriper ieke att jag ännu lefver!“
utbrast Hildur, i det hon gäspande nedkastade
sig på soffan. “Sjukdom i hvar vrå, dåliga
lynnen, förstämning ute som inne, ingen att
tala med, se’n då att gnabbas med, ingenting
nytt, allt gammalt, utslitet, odrägligt: vårt hus
är ju lefvande utdödt.“
“Ifall,“ yttrade Tekla, der hon half-låg på
sängen, “du för några månader sedan haft en
aning att du en dag kunde hemsökas af så
många olikartade saknader, är jag säker att
du, medan du ännu höll lyckan i dina händer,
styrt till förnuftigare åt dig!“
“Alltid förebråelser-— kan jag hjelpa kanske
att pappa är sjuk?“
“Visst icke, men hm sjuk han vore, skulle
du dock icke tröttna vid lifvet, om du hade
någon som hjelpte dig att bära det: jag menar
någon, som funne sin lycksalighet i att under
lek draga hela släpet af dina skiftande infall.“
“Hvem tackar jag för att jag icke mera har
någon som uppbär det släpet? Men jag
för-gäkrar att jag ej missunnar dig din eröfring!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
